Vardag

När det är vardag och full fart är det de små detaljerna som avgör hur dagen kommer att bli. När jag gick upp i morse visade det sig att kaffet var slut. Det är INTE synonymt med en bra start på dagen för mig. Efter en skåpstömning hittade jag till slut två kaffesubstitut, Nescafe espresso och Nescafe cappucino.

Espresson var direkt vidrig, två koppar åkte i vasken innan jag insåg att den här smörjan inte gick att blanda ihop till något drickbart. Cappucinon däremot funkar, lika gott som kaffe med mjölk är det inte men fullt drickbar. Nu tänker jag hälla i mig det och hoppas att dagen i övrigt kommer bli något bättre...

Skördetid

På vår tomt har vi en krusbärsbuske, ett körsbärsträd, ett plommonträd och fyra äppelträd. Krusbären brukar ta slut innan de är mogna eftersom barnen verkar älska dem när de är som surast. Körsbären är direkt vidriga innan de är färdiga men samma dag som de mognar så tar fåglarna dem direkt så dom får vi aldrig smaka. När äpplena mognar lovar jag mig själv varje år att jag ska köpa en fruktpress och frysa ner saften. Vi får se hur det blir i år.




Plommonen upptäckte jag idag att de börjar bli mogna. I ett par dagar brukar jag tycka att det är lyx men när de ramlar av snabbare än jag hinner plocka så tröttnar jag snabbt. Vi brukar äta dem som de är tills vi tröttnar, jag gör ett par plommonpajer med valnötter (urgott!) och sedan får resten ligga på marken tills någon (antingen jag eller så mutar jag något av barnen) förbarmar sig och rensar bort dem. Men det är då det, nu är det bara ljuvligt gott med plommon igen :-)

Bonnhåla

Sitter och slöläser Expressen där Leif GW Persson har skrivit en krönika om Stjärnhov. När jag läser ser jag scener ur Änglagård framför mig. En vacker men bortglömd idyll mitt i Sörmland.

Eftersom jag själv är uppvuxen i Gnesta känner jag mycket väl till Stjärnhov och det är mycket troligt att min bild av det samhället inte alls stämmer överens med verkligheten. För mig är och förblir Stjärnhov en riktig håla. De gånger jag i tonåren var i Stjärnhov var det alltid dåligt väder, alla människor höll sig inne och samhället gav redan på den tiden ett dött intryck.

I skolan, som låg i Gnesta, gick barnen från Stjärnhov på samma högstadium som oss från Gnesta, Björnlunda och Laxne och redan på den tiden tyckte man synd om dem som var tvungna att sitta på buss så länge för att komma till och från skolan.

Jag kan tänka mig att Stjärnhov är en riktig idyll för sommargäster, närheten till bad och natur ska man inte underskatta, men att bo där? Att pendla till arbete långt därifrån, ha barnen pendlandes lika långt till skolan? Nej, att handla i Strandhallen som Leif föreslår blir nog det enda jag kan komma att kosta på mig när jag någon gång passerar.

Otursförföljd båt...

Eftersom vi körde sönder båten vi köpte i början av sommaren första helgen vi hade den har vi varit utan båt hela sommaren. I veckan ringde de så äntligen från verkstaden och sa att den var klar, bara att komma och hämta!

För att slippa åka fram och tillbaka till Laxå (ca. 7 timmar t/r med båtsläp) TVÅ gången åkte sambon på fredagskvällen till Statoil i Södertälje och hyrde ett båtsläp. Planen var att åka tidigt på morgonen för att vara på plats i Laxå när de öppnade, lasta över båten på vårat hyrsläp, köra båten till Enhörna, lägga i båten och köra den till vår hemmabrygga och därefter åka och lämna tillbaka släpet. Jouren hade han bytit bort mellan 7 -19 för kunna åka iväg.

Första strulet uppstod när det ringde på jourtelefonen klockan 6. Ok, sambon tog med sig släpet till jobbet för att kunna åka därifrån direkt till Laxå när han var klar. Som vanligt drog jobbet ut på tiden och inte förrens efter klockan 10 kunde han börja rulla mot båtverkstaden. På verkstaden gick allting förvånansvärt smidigt och han kunde komma hem. Ett snabbt stopp här hemma för att hämta upp mig, som skulle köra hem släpet efter iläggandet av båten och så iväg igen. Barnen var så där lagom nöjda över att behöva avbryta leken med sina kompisar men vi räknade iskallt med att det här sista skulle gå fort.

När båten väl låg i sjön skildes vi åt, sambon och barnen skulle ta sig till hemmabryggan och jag körde hem släpet. Väl hemma ringde jag sambon och frågade om jag var tvungen att komma ner till bryggan för att hjälpa till med något eller om jag kunde börja med middagen.


"Nej, du behöver inte komma ner till bryggan, vi är inte där."
"Var är ni då?"
"Vi ligger och flyter i Björkfjärden med soppatorsk och utan ankare."
"Ni gör VAD?"
"Kan du fixa hjälp?"

Se där. Den här båtaffären går från klarhet till klarhet. Det var bara att ta tiggarkepsen i handen och gå till grannarna och be om hjälp. Som tur är har vi snälla grannar och det första paret där det var någon hemma hjälpte oss direkt.

Hjälpbåten.

Till slut var vi i alla fall i hamn allihop, barnen var vrålhungriga och fick äta medans sambon var vrålhungrig och fick skynda in till Södertälje för att lämna tillbaka släpet. Frågan är om vår båttur någon gång kan komma att vända?