Hundliv

Eftersom det är min sambo som är hundälskare och var den drivande kraften till att vi skulle skaffa hund så har det fallit sig helt naturligt - i alla fall för mig - att han också är den som tar mest hand om vår hund. När det blev bestämt att han och barnen skulle åka iväg och att jag skulle ta hand om både vår hund och svärföräldrarnas hund sa jag därför "Inga problem!" i tron att det där fixar jag lätt.

Jag börjar inse, något sent för att vara hundägare det förstår jag, att det inte är en dans på rosor att ta hand om två hundar. Det går bra, det är inte det, men om jag ska vara ärlig så är det mycket trevligare och lättare att ta hand om barn.

Igår, när jag sov över hos syster yster så vaknade jag till ett mysko "hulkande", det visade sig vara Sessan som stod bredvid min säng och försökte spy. Innan jag hann upp och få ut henne så kräktes hon duktigt upp en mindre trevlig hårboll som jag fick ta rätt på innan jag kunde lägga mig ner och somna om igen. Om mina barn känner för att kräkas, springer de till toaletten och gör det där, mycket trevligare.

Idag när jag var på toaletten så parkerade My (svärföräldrarnas hund) sitt stora arsle utanför dörren och jag fick stå en bra stund och trycka på dörren och väsa åt henne att flytta sig innan jag äntligen kunde komma ut från toan. Mina barn kan någon gång stänga inne sig själva på toan men dom har aldrig *peppar peppar* stängt in MIG på dass. Jag tyckte inte om upplevelsen av att vara instängd där.

När jag satt ute och drack kaffe tidigare idag så hörde jag plötsligt ett underligt lapande. Det var Sessan som stod och slickade i sig mitt kaffe. Jag VET vad hon ibland gör med den tungan så det var inte talan om att dricka upp det kaffet efteråt. Mina barn har någon gång frågat om de får smaka mitt kaffe och då _druckit_ lite, inte stått och slickat i kaffekoppen. Jag föredrar deras sätt.

Ett par av våra grannar vände och gick åt andra hållet när jag var ute på promenad med hundarna i området idag och då var ändå bägge hundarna kopplade! Aldrig att någon har vänt om och gått åt andra hållet när jag har varit ute med barnen och gått och barnen har aldrig varit kopplade. Att vara "barnrädd" är inte ett vedertaget begrepp medans var och varannan verkar vara hundrädd.

Slutligen, men absolut inte minst besvärande, så säger jag bara "bajspåsar". Det enda som är värre än att plocka upp någon annans bajs är att låta det ligga kvar. Jag tänker inte ens jämföra detta med mina barn utan ni får själva fundera en stund på det.