Hur pallar hon?

Malin Wollin skriver i en krönika hur hennes vardag ser ut. Hon ammar, betalar räkningar, jobbar och verkar fara omkring som en vettvilling. Jag får magsår bara jag läser vad hon gör.

När jag var hemma med mina barn började jag plugga på komvux för att läsa upp mina betyg. Det var ett sabla göra, jag kommer ihåg hur jag satt och läste engelska inne i barnens rum medans de ritade. På kvällarna, när barnen sov, pluggade och skrev jag svenskan. På den här tiden ammade jag faktiskt ett barn jag med, om än inte på heltid.

Ni ska inte tro att jag fixade att hålla huset i schysst skick under den här tiden. Barnen kunde jag fixa, pluggandet gick det också. MEN be mig sablar- i- mig inte att diska, tvätta och städa samtidigt! Det var samma sak sedan när jag började pendla till stockholm för att plugga där. Fyra timmars restid tur och retur per dag (kollektivtrafikstid räknat), hämtning/lämning på dagis, tentaskrivande, trösning och matning av barnen - jag fixade det. Samtidigt såg huset ut som ett bombnedslag.

Hur tusan kan någon människa fixa den delen _också_? Och hur mår man _om_ man gör det?

Jag tror att det är den här sidan av mig som gör att jag inte skulle orka gå in i väggen. Jag orkade helt enkelt inte göra ALLT och därför prioriterade jag bort någonting. Vilket om man ska vara ärlig, inte var alltför svårt. Städning är inte min starkaste sida ens när jag har all tid i världen.