När vi var utomlands i höstas så åt vi vindruvor. Inget mer med det trodde jag. Det jag inte tänkte på var min smula udda sambo. Han fick nämligen för sig att han skulle odla dessa vindruvor hemma i vårat växthus.
Sagt och gjort. Han spottar alltså ut några kärnor från vindruvorna och sparar kärnorna i sin necessär. Väl hemma har han fått rädda kärnorna flera gånger eftersom jag har varit på väg att slänga dom bruna små muslorteliknande kärnorna som har legat på tork i köksfönstret där han fick för sig att de skulle ligga. Tidigt i våras var han till familjens stora förtjusning ute och planterade de gamla torkade kärnorna i krukor, vattnade och höll tummarna.
Idag går han malligt omkring och sprider klyschor likt "Skrattar bäst som skrattar sist" omkring sig när hans övervintrande kärnor verkar ha pallat trycket och nu faktiskt börjar likna vinrankor....
Ja ja, vi får väl se hur han tänkt sig att de ska överleva en vinter till i sitt nuvarande format säger jag då.
Sambons stolthet och mästerverk....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar